Jag lyssnar på ett kulturprogram på radio. Programledaren pratar hela tiden om ”folkhemsmarkörer” i nya filmer, men låter oss också lyssna på Åsa-Nisse och spelar upp Lilla Fridolf från 50-talet. Under programmet blir jag mer och mer irriterad. Johan Kling som intervjuas om sin nya film Darling och Lena Andersson skruvar lite på sig och undviker att prata om folkhemmet. Men det hjälper inte. Jag tänker att antingen stänger jag av eller så skriver jag till programmet. Men jag bloggar i stället. Jag kom på vad det var. Jag blir så frustrerad när man pratar om någonting och inte gör klart vad det står för eller betyder varken för sig själv eller andra.
Alla talar med Maj Gull Axelsson om att folkhemmet är förlorat. Men det beror väl på vad vi menar med det. Och speciellt när man blickar tillbaka tror jag inte att man kan ringa in något folkhem som faktiskt existerade. Det är nog mer en föreställning och en idé. Och den idén kan man nog fortfarande arbeta för. Men idén kanske är annorlunda nu mot tidigare?
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam