Vad skönt det är när man efter hundranittionio samstämda artiklar och krönikor och debattprogram får höra (eller läsa) en röst som stämmer med ens egna funderingar. Och som går mot strömmen, mot samstämmigheten. Britta Svensson i Expressen är en sådan röst. Först satte hon ett frågetecken inför Barack Obama i en fredagskrönika. Det har förvånat mig länge att alla bara sväljer ”change”, inga analyser, inga reflektioner vad det står för, bara en upprepning av ord.
Idag skriver Britta Svensson klokt om Englas begravning. En enda vettig röst. När jag läst och hört alla kändisjournalister uttala sig de senaste dagarna, har jag undrat över detta oerhörda engagemang mot att visa begravningen. Varenda aktualitetsprogram har nagelfarit och diskuterat detta. Man har tvingat på mig sina reaktioner, sin självsäkerhet, okänslighet och snobbighet i public service namn. Reaktionerna står inte i proportion till själva händelsen.
Alla skriverier om SVT:s ledning och deras ”hjärnsläpp” och insinuationer att Englas mamma manipulerat SVT, att begravningar är privata osv., har givit en riktigt dålig eftersmak. Ett annat exempel var när någon i radions medieprogram satte etiketten ”skvaller” på alla bloggar. Det var ju inte journalister som skrev!
Detta har gjort att jag börjar känna att jag kanske kan vara utan denna public service. Den håller på att bli en ankdamm, där journalister putsar på sin egen förträfflighet och rätttådighet och höga moral. Men tack Britta Svensson för en klok krönika i fredags. Jag tycker att man kan följa en ensam liten tjejs begravning lika väl som ceremonier för 800 omkomna i Estonia- eller 500 i Tsunamikatastrofen. Vad är skillnaden?
Bild: Holger.Ellgaard, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons, se URL
Det är så roligt att läsa dina kommentarer och funderingar kring aktuella ämnen. Jag hör ju också folks åsikter i media om b la Englas begravning. Ja precis, vad e skillnaden mellan en och femhundra? Att folk orkar…suck vad jobbigt tycker jag.
Ja, sorgen är lika stor när en människa eller ett barn dör som när femhundra omkommer. Det är fler som sörjer och det blir en nyhet i medierna. Men just nu är det ju hemskt att hör om cyklonen i Burma och jordbävningen i Kina. Och att man inte släpper in hjälparberare i Burma…
Tack för att du hörde av dig och sköt om dig.
Har precis hittat din blogg. Du verkar vara en klok kvinna med distans. Din analys av journalisters egenkärlek och iver att framstå som unika sanningssägare, är klockren. Någon sa en gång: ”De söker autensiteten men märker inte att de trampar i takt”.
Återkommer gärna till din blogg.
Mvh Helena
Det var ett bra citat. Det kom mig att tänka på andra som gör likadant. Det blir en ny blogg. Varmt välkommen tillbaka.
Jag undrar om inte journalister känner sig lite hotade under all sin kaxighet. Det är mycket som har ändrats i medierna under senare år.