Jag lystrade förstås lite extra på Kulturradion när Mats Arvidsson talade om den odelbara smaken och om smakdomare och smakfostrare. (I påannonsen sa man smakforskare!) De förskräckliga smakdomarna var förstås Ellen Key och Gregor Paulsson. Ellen Key skrev Skönhet för alla vid förra sekelskiftet och Gregor Paulsson Vackrare vardagsvara 1919. Ibland undrar jag om de som talar om de här skrifterna verkligen har läst dem.
När Ellen Key till exempel beskriver ett rum med enkla möbler och textilier, tolkar man henne n som om hon hade pekpinnen i handen och talade om hur det skulle se ut. I skriften beskriver hon hur det kan se ut i ett bondehem. Och att hon tycker att det är vackrare än ett pråligt hem med alla nystilar, som var populärt vid den tiden. So what?
Mats Arvidsson såg sambandet mellan de här tidiga ”smakfostrarna” och IKEA, men han kunde inte riktigt pådyvla Lea Kumpulainen från IKEA den rollen. Självklart för IKEA den svenska modernismen vidare – men utan moraliska pekpinnar.
Alla kulturjournalister inklusive Kerstin Wickman, som medverkade i programmet, påminner mig om min före detta svärmor. Hon lovade sina barn att de aldrig skulle behöva äta havregrynsgröt varje dag som hon hade fått göra som barn. Men filmjölk skulle de ha – varje dag hela barndomen! Jag tror att de som ständigt tjatar om gamla tiders smakfostrare är vår tids likasinnade. Andra bryr sig inte.
Ulf Hård af Segerstad skrev en gång om dem som nu får så mycket kritik för att man ville styra hur folk skulle bo och möblera sina hem. ”Vad dessa idealistiska modernister syftade till var att på konkretaste sätt förverkliga det jämlika folkhemmet. De ville konfektionsproducera folkhemmets möbelkostym. Varken kläder, tänder eller heminredning skulle avslöja klasskillnader.” Javisst, det var ideologi bakom, men moralism?
Det hände mycket från 1960-talet och framåt, som bröt mot gamla traditioner. Men vi kan väl samtidigt förvalta arvet efter Ellen Key och Gregor Paulsson. Eftersom jag studerat IKEA under senare år, så tycker jag att de gör det med den äran.
Apropå gamla förkättrade bondeinteriörer, så är gläds jag varje vinterdag åt min köksspis. Och jag kan väl förstå Ellen Keys prat om skönhet, när jag går på de oskarvade golvbräderna i salen. Det finns en skönhet som är intressant att diskutera och det gäller inte bara mitt gamla hus utan även moderna lägenheter. Kolla Ola Nylander, professor i Bostadens arkitektur vid Chalmers i Göteborg. Han är en arvtagare till Ellen Key tycker jag. Vad är det som gör att en del bostäder är mer laddade, stämningsfyllda och trivsamma än andra både gamla och nya? Han beskriver de omätbara värdena i en bostad, ”skönhet” skulle Ellen Key ha sagt – som ofta blir försummade i byggandet. Men varför tala om moralism?