Meny Stäng

Äntligen till Waldemarsudde och Hans Krondahl – och till Carl Larsson

När man läst och skrivit om en konstnär/formgivare och kanske sett några enstaka verk, är det oerhört spännande att se en heltäckande, retrospektiv utställning. På Waldemarsudde framträder just nu Hans Krondahl i helfigur. Han är en av våra stora textilkonstnärer och textila formgivare och här samsas alla typer av verk och tekniker, vävar, textiltryck, broderier och applikationer.

Hans Krondahl

Äntligen kommer jag så till Waldemarsudde! Och jag blir riktigt tagen av hans vävar, som är som praktfulla, färgstarka målningar. Hans Krondahl har verkligen absolut gehör när det gäller färger, som Per Feltzin uttryckte det i Kultrurradion efter vernissagen i februari.

I ett rum med extra högt i tak sitter jag ned en stund framför Till Garbo – Hommage med rosenbrokad, stillbild och Tre orientaliska gömställen; gjord för Sverigehuset, men finns numera på Nationalmuseum. Med olika tekniker och material, brokad, snärjväv, rya, dukagång/ull, lin silke och guldfolie, blir det så fysiskt och levande.

(Foto Nationalmuseum)

En annan textil skiss känns välbekant. Visst måste jag ha sett ridån Händelser i Solna skog. Den gjordes till biografen Skytten 1965. Jag gjorde ju min elevtjänstgöring och arbetade på Solna stadsbibliotek i slutet på 1960-talet och i början av 1970-talet och besökte Skytten flera gånger. Jag måste ha sett hur solen bryter fram med purpur, orange och guldtrådar bakom Solna skogar i grön sammet. Biografen finns inte längre och ridån lär ha flyttats till Solna gymnasium.

Jag känner också igen ”Bollibompa”-tyget. Hans Krondahl har berättat för mig att hans batiktyg Vasco da Gama har använts som bakgrund några sekunder i barnprogrammet. Det är liv och rörelse i hans mönster.

(Foto Designarkivet)

Lagom till utställningen har det kommit en bok Hans Krondahl – textila verk med många bilder, som gör verken rättvisa. Men att se dem i verkligheten är ett strå vassare. Jag märkte att många människor kommer till Waldemarsudde för att se just Carl Larsson-utställningen och en del missar Hans Krondahl. Då vet de inte vad de går miste om. Utställningen pågår till den 19 april och fortsätter sedan till Malmö Konstmuseum.

Carl Larsson

När jag gick över till den andra utställningen om och av Carl Larsson, tyckte jag att Carl Larssons berömda målningar och akvareller var egendomligt matta och ljusa vid jämförelse. Det dröjde ett tag innan ögat vande sig.

När jag gått runt två gånger och betraktat verken, slår det mig plötsligt varför jag ändå blir så fångad och påverkad av dem. Det handlar inte om en berömd konstnär, om samhället eller samhällskritik. De skildrar LIVET. Det handlar om livet med barn och vardag. Jag står nära Britta och Lisbet och kan jämföra vilka ”hårtofsar” man hade 1909 med Alices och Astrids tofsar 2009 och som jag hittar kvarglömda när de varit här. Flickorna från 1909 är lika levande som mina barnbarn är nu exakt hundra år senare. Livet med smörgås och katt utanför huset eller med läxläsning vid matbordet eller det första läxförhöret. Livet med bad i sjön och picknick i trädgården. Jag ser ingen bräkande idyll eller utopi. Jag ser att vi människor byts ut men själva livet är sig likt. Och döden. Då som nu; för fattig som för rik. Och plötsligt ser jag Livets gåta med nya ögon. Två så levande barn bredvid dödens symboler.

(Foto Carl Larsson-gården)

Och både Carl Larsson och Hans Krondahl har en förmåga att avbilda blommor, läs livet, var och en på sitt sätt. Här en av Hans Krondahls fem vävar för Ringhals, Flora och Pomona, 1988, som han vävde själv.

(Foto Privat)

Och Carl Larssons Karin och Esbjörn. Karin med en krukväxt och Esbjörn med en liten bukett i handen.
(Foto Per Myrehed)

Carl Larsson-utställningen pågår till den 31 maj. Dessutom håller våren på att spricka ut vid Prins Eugens Waldemarsudde.

2 kommentarer

  1. evaatlebjarnestam

    Så här skriver Hans Krondahl i ett mejl apropå min blogg:
    ”Om ridån i Solna, som du relaterar till: För en bibliotekarie kan det kanske vara intressant att veta följande. Det är en tribut till Tintomara,
    Almquists ogripbara ”romanperson”. Avrättningen av Tintomara sker ju i Solna skog och det är ett avsnitt ur Almquists miljöbeskrivning som varit ledmotiv i bildprocessen, se här :
    ”…ögonkast upp emot den vänstra sidan av himlavalvet, där de i skyarna sågo ett vidsträckt rödspräckligt skimmer med vassa hörn och kanter av purpur utbreda sig över avlägsna skogar bortom Solna. Vid åsynen av alla dessa blixtlika karminflammor, tätt genombrutna av mörkröda strimmor i
    sicksack på himlen …..”.

    Nationalmuseum har en sex meter lång våd av ridån (ett provtryck) som jag ville visa på Waldemarsudde. Konservatorerna på NM sade nej, så vi fick avstå
    från detta vackra stycke med rötter i svensk litteraturhistoria.”

    Han skickade också en bild, som visar ridån i all sin prakt, men som jag inte vågar visa med tanke på bildrättigheter…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *