Igår missade jag andra delen av Melodifestivalen. Utan att sakna den egentligen. Jag har märkt att när massmedia vräker på om någonting då avtar mitt intresse. Tre exempel. Jo just melodifestivalen med alla omgångar och final och program omkring och oändliga skriverier i medierna. T.o.m. Svenska Dagbladet ägande fyra sidor (tror jag) om tidigare uttagningar och brer på ordentligt. Gäsp säger jag.
Andra exemplet av ”too much”: OS i Vancouver. ”Vi visar allt” säger SVT och har ett studioprogram på bästa sändningstid på fredagkväll innan OS startat där man bara spekulerar. Det vore mycket mer spännande om SVT gjorde bra urval och struntade i att visa allt och analysera sönder allt och skruva upp förväntningarna. Jag värjer mig.
Tredje exemplet: Nobelfesten med timme ut och timme in utan nån som helst substans och innehåll, bara prat om festernas fest och programledare uppklädda till tänderna. Då tänder jag av.
Nej jag behöver inte titta, men jag blir matt när jag ser tablåerna och lyssnar på radion och läser rubrikerna. Det är svårt att värja sig.