… sugas in i stormens öga. Där är det stilla och det är som att samtidigt vara inne i sig själv. Senast jag var med om en sådan läsupplevelse var när jag läste Brott och straff för många år sedan. Jag gick som i en annan värld, i Raskolnikovs, men ändå i min egen, i flera dagar och bara drack kaffe och läste.
Man har skrivit så mycket om Min kamp, jag läser Min kamp, om att lämna ut andra osv. Om att den är ”autofiktiv”. Och jag grubblar över varför jag brukar reagera så negativt när journalister skriver romaner. Det blir för mycket, för många ord, för många ointressanta detaljer, klichéer och manér.
Här blir jag helt fångad av Karl Ove Knausgårds detaljrika skildring. Min vana trogen skummar jag texten ibland, men hejdar mig och går tillbaka – jag kan ju ha missat något. Det vill jag absolut inte. Jag lägger också små lappar i boken dit jag vill återvända. Resonemanget kring konst, om åldrandet och om Rembrandts öga på en tavla i Amsterdam.
Jag kommer in i hans värld och samtidigt blottläggs min egen. Mina egna tankar dyker upp, som jag knappt är medveten om och som jag inte delar med andra. Det är en lättnad att de får komma upp till ytan.
Vad är det som gör att texten blir så laddad? Att jag avbryter mina sysslor och lägger mig och läser? Att jag ser fram emot kvällen då jag får läsa mer. Och få den där hisnande känslan av att livet är så litet och så stort. När jag inte läser tittar jag på SVT play och en intervju med Knausgård. Ser fram emot att få se seminariet med honom från bokmässan.
Sara Stridsberg
Fortfarande ligger Sara Stridsbergs böcker olästa, men jag har lånat om dem och har en månad på mig. Jag ska försöka mig på dem igen. Fick dock vatten på min kvarn när jag läste Expressen igår. Jesper Högström skriver om Jonathan Franzens bok Frihet och om ”språktrixande duon Sara Stridsberg och Monika Fagerholm” och om den ”fria och upplösta formen”. Ska förresten genast beställa Franzens bok, som beskrivs som en konventionell, episk roman, stilistisk skarp och psykologiskt djup. Det låter.