sedan jag krossade axeln och bröt bäckenbotten. Och nu ser jag lite ljus i tunneln. Jag kan sträcka fram höger arm ca fyrtio grader och kan hantera mycket mer än för bara en månad sedan. Tre år sa läkarn att det skulle ta innan jag blev bra, om jag nu kunde bli helt bra.
Man anpassar sig, tränar, gläds åt framstegen. Att kunna köra bil igen var en milstolpe. Och att ha annat att tänka på hjälper, barnbarn till exempel. Och fiber. Vi har en ekonomisk förning i Prässebo nu och arbetar för att få uppkoppling via fiber.
Att träffa Anton i julas var en fröjd. En tvååring med huvudet på skaft och en riktig liten härmapa, både på svenska och engelska. Välsigne Skype som gör att vi kan hålla kontakten.
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam