AI-genererad bild
Stilarna kommer alltid tillbaka – i någon form – meta
Ingenting är nytt under solen. Stilarna kommer alltid tillbaka och då kallas det ofta revival. Stilhistorien rör sig i vågor, som påverkas av teknik, ekonomi, politik, kriser och människors behov av förändring och identitet.
Idag talar vi om metamodernism. Det är att kollektivt ta ett steg tillbaka för att nå en ny form av kunskap. Så har det också varit tidigare. Stilhistoria är inte linjär utan en pendelrörelse mellan behovet av ordning, förnuft och struktur å ena sidan och behovet av känsla, drama och frihet å den andra. Därför har stilarna pendlat mellan klassicism/renässans/nyklassicism/tjugotalsklassicism å ena sidan och hellenism/gotik/barock/rokoko/ å den andra.
Antikens ideal om symmetri, fasta proportioner och universell ordning fungerade som ett moderskepp. Varje gång kulturen rörde sig för långt bort mot gotik, barock eller rokoko, slog pendeln tillbaka mot klassicismens strama ordning.
Men varje gång pendeln slog tillbaka gjorde den det från en högre nivå av medvetenhet. Jag skulle vilja kalla det ”ny” eller ”annan”.
Obs! De flesta trender som nämns finns förklarade i ordlista 2000-talets designtrender.
Ur Alla tiders stil
Omslaget på (och innehållet i) min bok Alla tiders stil – yta och djup i stilhistorien under 3500 år visar att stilar och skönhetsideal ständigt återkommer. Det var själva drivkraften att skriva boken.
Under renässansen kombinerade man antikens matematiska proportioner med sitt eget linjära perspektiv. De tog antikens former, men placerade människan i centrum. De tog historien, reflekterade över den och använde den för att gå in i den nya tiden.
Innan nyklassicismen föddes slog pendeln återigen mot det dramatiska och överdådiga i form av barock och rokoko. Men pendeln slog tillbaka mot ordning och symmetri. Man använde antikens strama linjer för att spegla upplysningstidens ideal om förnuft och demokrati. Man ”togglade”/pendlade mellan 1700-talets radikala upplysningsidéer och 2000 år gamla former.
Modernismen uppstod inte bara för att det var snyggt med raka linjer, utan som en reaktion på industrialiseringen och ett behov av ljus och hygien efter spanska sjukan. Postmodernismens ironiska och färgstarka kollage på 80-talet var i sin tur en revolt mot modernismens strikta, opersonliga pekpinnar.
Just nu lever vi i en klimatkris och en AI-revolution. En gemensam trend just nu är en kraftfull flykt från modernismen. Men naturligtvis är det inte så enkelt. Modernismen är inte död. Den har blivit själva operativsystemet för hur vår moderna värld fungerar. Den uppdateras ständigt inför nya utmaningar.
Pendeln slår för och emot modernismen nu, precis som den en gång slog för och emot klassicismen. Modernismen har i sig själv blivit ett moderskepp.
Motreaktionen är postmodernismen som alltsedan 1980-talet tagit sig många olika uttryck. Nu befinner vi oss i skarven, i metamodernismen, och pendlar mellan modernism och postmodernism.
Modernismen och det ekologiska förnuftet
Modernismen har aldrig försvunnit trots den hårda kritiken. Den har snarare renoverats i omgångar för att möta nya tekniska framsteg och för att ge svar på tal till postmodernismen. Då lägger man till ett ny- re- super- eller hyper- framför. Men idag har funktionen ändrats från massproduktion till planetär överlevnad och cirkularitet. Man tror på logik, vetenskap och ekologisk ingenjörskonst och här används AI för att rädda världen.
Det strama, geometriska och enkla är inte bara praktiskt – det bär på en tidlös skönhet. Det rensar bort allt visuellt brus och erbjuder ordning i en kaotisk värld. Men modernismen ville införa många förbud, bland annat mot stilar!
Idag vill modernismen se hälsa, naturmaterial och ärlighet. Det syns i trender som Japandi och biofilisk design. Man kan se den som en revival av 1950-talets skandinaviska modernism. Men vågorna går längre tillbaka än så – till Mesopotamien. Där fanns varken timmer eller sten, så man fick bygga av det man hade, lera och vass.
Materialet styrde formen, på samma sätt som när dagens designers odlar möbler av svampmycel eller alger. Nymodernismen syns också i ett friluftsmode som kallas gorpcore, där praktiska skalplagg används i städerna som en moralisk längtan tillbaka till naturen.
Kretsloppstänkandet liknar också det sena Romarriket. När resurserna sinade bröt romarna ingen marmor mer. I stället murade man in bitar av krossad sten och även porslin i de nya väggarna, metoden kallades spolia. Precis som vi i dag gjuter samman plastskräp och byggspill till en cirkulär plast terrazzo.
Postmodernism och det emotionella spelet
Detta är motsatsen till det modernistiska förnuftet. Här struntar man i alla pekpinnar och slår i stället tillbaka med glamour, ironi och pastischer. När världen blir för teknisk, rationell och osäker reagerar människan alltid likadant. Vi flyr in i känslor, dramatik, historia och natur. Vi söker oss bakåt till en tid som, åtminstone i fantasin, känns mer dekorativ, poetisk och mänsklig.
Memphisgruppen, 1980-tal
Postmodernismen har tagit sig många uttryck sedan 1980-talet. Under senare år har vi sett en våg av nyromantik i trender som Regencycore och Coquette, en revival av det tidiga 1800-talets romantik och empir, då konstnärerna inom Arts & Crafts-rörelsen protesterade mot industrins masstillverkning genom att drömma sig bort till en medeltida värld.
Här hittar vi också Cyber-Goth och den nostalgiska Y2K-estetiken. De är uttryck för en generationell eskapism, där unga flyr dagens klimatoro genom att romantisera millennieskiftet, då internet fortfarande kändes som ett bekymmersfritt äventyr och tekniken mer var en färgglad leksak.
Vi ser också en revival av 1930-talets art déco, som föddes under den stora depressionen. När omvärlden krisar skruvar vi upp glansen på kromet och myser i en mörk espresso-estetik.
På samma sätt använde egyptierna symmetri och blänkande guld för att skapa en illusion av evighet som kunde trotsa omvärldens kaos. Och så reagerade romarna under imperiets sista år, då eliten draperade sig i lyx för att ignorera att riket föll samman. Våra TikTok-trender och hyper-lyx fungerar som en glittrig sköld mot verkligheten.
Metamodernismen och den digitala syntesen
När vi pendlar mellan modernismens uppriktiga förnuft och postmodernismens digitala eskapism står vi mitt i metamodernismen. Här flyttar designen in i datorn genom generativ AI, avancerad 3D-teknik och storskalig 3D-printing. Då ger oss den figitala designen fysiska möbler med datorprogrammets flytande former.
AI är en bra symbol för vår dubbelhet – både ett smart verktyg för att spara på planetens resurser, och en digital drömmaskin.
Den digitala eran har utvecklats från en postmodern, ironisk leksak på 1990-talet till en nymodernistisk motor för logisk optimering. I AI-eran förenas denna rationella logik med drömlika, biomorfa former, vilket skapar en metamodern dubbelhet där vetenskap och estetik smälter samman.
Arkitekturupproret avskyr modernismens fyrkantiga lådor. Men tittar vi på Zaha Hadids Port House i Antwerpen på bilden nedan ser vi att den digitala maskineran har rört sig förbi den fyrkantiga lådan. Överbyggnaden på det gamla tegelhuset är en biomorf glasdiamant. Det är en metamodern syntes: resultatet är en dramatisk skulptur som visar att formen kan vara både stramt funktionell och djupt spektakulär på samma gång.
Port house, Antwerpen
Bilden från Baku av Zaha Hadid Architects visar en biomorf form som smälter samman nymodernismens materialoptimering men med postmodernismens tyngdlösa framtidsestetik.
Heydar Aliyev Center, Baku
Metamodernismens flytande former kan spåras tillbaka till Platon. Han menade att allt vi ser i den fysiska världen bara är bleka kopior av en perfekt idévärld. Dagens AI fungerar likadant. Den ritar perfekta former i ett digitalt moln som vi sedan försöker ge fysisk kropp i verkligheten.
Rent estetiskt kan AI:s kurvor påminna om barocken och antiken. Då kunde skickliga bildhuggare få marmor att se ut som rinnande tyg. I dag kan vi se dessa mjuka, svällande former i neotenisk design. De bulliga linjerna talar direkt till våra biologiska instinkter och ger en känsla av trygghet.
Eftersom metamodernism alltid innebär en pendling, föder denna tekniska perfektion den starka mottrenden Anti-AI. Ju smartare mjukvaran blir, desto mer kräver vi det trasiga och det synligt handgjorda som bevis på mänsklig närvaro.
Att leva i korsdraget – i metamodernismen
Det är två mänskliga behov som krockar i metamodernismen:
Behovet av ordning och reda och lugn – vi håller fast vid modernismen och de raka linjerna och den enkla japandistilen, som också Ikea propagerar för. Vi talar också om en varm funktionalism.
Behovet av magi och eskapism – vi flyr alla skärmar genom eskapism. Vi lånar fritt från historiens stilar och retro från andra halvan av 1900-talet.
En och samma människa kan i dag hylla den strama minimalismen och bygga ett smart, AI-styrt hem, men samtidigt fylla det med rå lera, grova textilier och vilda historiska återblickar, som går tillbaka till gotiken.