Såg några avsnitt av teveserien Tess av d’Ubervilles, efter en bok av Thomas Hardy 1891, och stördes av något. Det var lite såpaaktigt men dramatiskt och jag kunde inte komma på vad det var som irriterade mig. Förrän efteråt då jag började iaktta frisyrer. Det brukar ju vara så att håret och makeupen i historiska serier säger mer om nutiden än om dåtiden. Så var det med Forsythesagan på 1960-talet. I alla kvinnoansikten och frisyrer lyste 60-talet igenom. Och var det alltså Tess.
Det som störde mig var hennes hårsvall. I alla lägen, i alla situationer detta hårsvall, som det måste ha tagit timmar att arrangera.
När jag såg mig omkring, var det inte bara Tess som skakade sitt långa hår. Överallt såg jag att kvinnor i alla åldrar har långt hår, inte slätkammat långt hår, utan lockigt, svallande, ibland riktiga korkskruvar. En del har kvar det etappklippta, men många har, jag kan inte hitta bättre uttryck, svallande hår. Förmodligen finns det så många tekniska hjälpmedel för att få det att se ut som det gör. Det ligger mycket arbete bakom.
Och vad står detta hårsvall för i dessa dagar då slöja och niqab diskuteras. I vår västerländska kultur lyfts i stället kvinnohåret fram. I reklamen kan vi höra och se otroliga substanser med pseudovetenskapliga namn, som ska göra håret vackert. För vem eller bara för ”you’re worth it”? Kanske är jag avundsjuk, för mitt hår är så tunt, hårstråna är så fina, så jag skulle aldrig kunna svalla med långt hår.