Jag trodde jag hade tröttnat. När det börjar bli för mycket ståhej kring ett program, så avtar intresset. Rubrikerna om ”skandaler”, folk i tårar och folk som måste ledas ut. Men nu var jag ändå lite spänd på Petra Mede och så hade lyssnat på ledarskribenterna hos Annika Lantz i P4. Och Svenska Dagbladet använde tre helsidor i kultrudelen till Dan Backmans lustiga lista över bästa svenska låtar någonsin – musikaliskt. Tiderna förändras.
Det är intressant att ha följt det här programmet från 1960-talet. Då skrev inte dagstidningarna mycket och föraktet vilade tungt över schlagertävlingen. Nu är det show, humor och folkfest och många fler låtar.
Överallt har jag hört och läst att Caroline af Ugglas låt inte hörde hemma i schlagerfestivalen och att hon bara var en Janis Joplin-kopia. Men Shirley Clamp skulle absolut gå vidare. Ibland tror jag att man bara spekulerar; man lyssnar inte med hjärtat. Man spekulerar i vad som ”går hem i stugorna” och hur en schlager ”ska vara”. Och vad är det för fel med att ha Janis Joplin som förebild och inspiration? Finns det någon svensk artist som inte har utländska förebilder?
Upplägget med duellerna tyckte jag var bra. Man kunde inte somna i soffan. Men jag skulle vilja veta hur man parade ihop dem, vem som fick tävla med vem. Och att en internationell jury sa sitt var ju intressant. Inte hade jag väntat att Caroline skulle få deras röst, men så har jag ju mina fördomar jag också.
BIld noter från Pixabay