Jag har alltid tyckt om att följa OS. Det första jag minns är sommar-OS i Melbourne 1956. Bevakningen har blivit mycket mer omfattande, men ändå snävare på något sätt. Nu har jag inte tittat på allt naturligtvis, men det var svårt att få en riktig överblick; allt var lite närsynt. Antingen var det sändningar från långa, långa tävlingar och ibland ganska ointressanta ishockeymatcher eller så var det studiosnack om senaste medaljen. Medaljerna och medaljörerna repriserades hundratals gånger.
När det var några dagar kvar av OS undrade jag snopet vart konståkningen tagit vägen. Den missade jag helt och det var naturligtvis mitt eget fel också, men jag har ändå en känsla av att när det inte vankades svenska deltagare eller svenska medaljer så var intresset inte så stort. Man talade också mycket om de försmädliga fjärdeplatserna, där man så att säga missat medalj. Men man kan ju välja att se det på ett annat sätt. Adrian Schultheiss’ femtondeplats var en utmärkt insats tycker jag, liksom Charlotte Kallas sjätteplats på tremilen.
När Marit Björgen hälsade på hos Skavlan i fredags, var det så härligt att träffa skiddrottningen av OS, men det ska vara Skavlan som fixar det!
Nej SVT, se över bevakningen nästa gång och fundera på vad det är man ska rapportera om. Dämpa medaljhysterin och tänk på att det inte är sportjournalisten som skapar spänningen genom att skrika längst och högst. Spänningen står idrottarna för till och med ibland dom som kommer på femte eller tolfte plats. Och ibland till och med av en som inte är svensk.
Bild: Original author: Pierre de Coubertin (1863-1937), Public domain, via Wikimedia Commons, se URL
