Jag har klara problem med Sara Stridsberg. För ett tag sen läste jag hennes prisade roman Drömfakulteten, men kom inte in i den. Jag läste den ungefär samtidigt som jag sträckläste och berördes av Joyce Carol Oates Blonde. Om den hördes röster om att det inte var rätt att skriva om en verklig människa, Marilyn Monroe, men när det gällde Drömfakulteten såg jag inga invändningar att Sara Stridsberg använde sig av Valerie Solanas. Det kändes nästan som om det fanns en vilja att stänga ute. Ungefär som när jag läser Maja Lundgrens böcker. Samma blodlösa prosa med småsnobbiga litterära flashar hit och dit.
Och Sara Stridsbergs sommarprogram var lika blodlöst och opersonligt. Då fick jag desto större lust att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp efter att ha hört en intervju några dagar innan. Hans resonemang om livet och litteraturen var intressant. Att författarna gör om livet till pretentiös litteratur, men att han gör litteratur av själva livet, det banala, tröttsamma men så som livet är. Han sommarpratar den 14 augusti. Det ska bli spännande att jämföra sommarpraten för jag har svårt att tänka mig två så olika författarskap.
Men först måste jag nog läsa Darling River av Sara Stridsberg och som sagt Min kamp. Det retar mig lite att jag inte kom in i Drömfakulteten. Det måste väl vara mig det är fel på?
Bild från Pixabay
Sara S har hittills inte skrivit ett ord om sig själv. Hon stjäl andras upplevelser, liv och vecklar ut/in det ngt. Snart lyfter någon förlåten och konstaterar att Sara S inte är en författare.
Hon har bara det som behövs för att göra kulturkarriär,
– feminist
– homosexuell
– tvåbarnsmor
– sossepamp till far
– sossemor.
Vad behövs mer för att göra karriär hos kultureliten?
GH