Så här tjugo år efteråt slår det mig att jag numera uppskattar program på radio och TV där man bara sitter och samtalar. Jag är trött på intervjuer som inte ger någonting, där utfrågaren egentligen inte lyssnar. Hoppsan det finns ett undantag och det är Söndagsintervjun i P1!
Nu tittar jag på alla byråer på TV, politik-, utrikes-, ekonomi! Och Klassiska klubben har vidgat mina vyer inom musiken bara genom att fyra personer sitter och pratar.
Måtte man ta med sig lite av detta till valrörelsen nästa år annars blir det outhärdligt.
Så här skrev jag 2005:
När jag lyssnade på samtalet mellan Anne Louise Eriksson och Dan Wolgers, mellan en teolog och en konstnär, slog det mig vad sällan man hör riktiga, oförutsägbara samtal. Hade en journalist intervjuat Dan Wolgers hade han aldrig blivit tvingad ut i ett samtal, att pröva och uttrycka sina teser och synpunkter. Blivit tvingad på ett positivt sätt av Anne Loiuise Eriksson som ville tala om kreativitet med Dan Wolgers i programmet Stafetten i P1. Samtalen blev två och det andra går i repris den 16 juli kl 10.03 och 19 juli kl 00.35.