Hoppsan! Jag skulle redigera inlägget och göra det mer sökbart och så blev det publicerat på nytt med dagens datum – flera år efteråt! Men det kanske tåls att läsa igen!? Resonemanget känns igen även idag. I designinlägg på Instagram läste jag alldeles nyligen ”Vi är ju inga Ikeaentusiaster, men ….” – ofta en liten brasklapp. Så här skrev jag:
Det kan inte hjälpas. Jag har IKEA på hjärnan. Och har man som jag ägnat IKEA tre, fyra år för att skriva en bok och nu plötsligt läser jag överallt om detta företag och om utställningen på Liljevalchs. Medierna är kluvna inför IKEA, ”den blågula möbeljätten”. Man fjäskar och berömmer på samma gång. Det är så trevligt att se allt – men fy det är ju bara reklam.
Sara Kristoffersson
skrev en understreckare i Svenska Dagbladet häromveckan. Den handlade om varumärke på nationsnivå och som ofta tidigare efterlyste hon problematisering när det gällde IKEA och nu Sverigebilden som IKEA förmedlar. Men varför inte använda understreckaren för att sälv problematisera lite?
Bo Madestrand
skrev i DN att Liljevalchs berättar ”historien om framgångssagan Ikea, som möblerat det svenska folkhemmet och snart halva världen. Här finns både nostalgitrippar och nyupptäckter”. Men hans brasklapp låter så här: ”Samtidigt är sprickorna i självbilden lika tydliga som välkända. Ingvar Kamprads nazisympatier i ungdomen, hans lyxboende i Schweiz, bristen på insyn i det privatägda företaget, motgångarna i Ryssland, beskyllningarna om plagiat, låga arvoden till formgivarna, dåliga förhållanden hos underleverantörerna, giftiga textilier och blaskigt kaffe. Alltid låga priser, ofta låg kvalitet.”I mina ögon är detta upprepningar av upprepningar, insinuationer och okvädna visor.
Ingrid Sommar
tycker i Sydsvenskan att utställningen på Liljevalchs är naivt pinsam och sorglig. Hon ger en lång bakgrundsbeskrivning av Staffan Bengtsson som är utställningskommissarie. Det verkar som om hon har svårt att smälta att han som har så många fina uppdrag ligger bakom utställningen. Hon efterlyser en bättre rågång mellan design och reklam och det är pengar det handlar om. IKEA får gratisreklam. Jag noterar också att hon skriver att katalogtexterna är skrivna ”av godkända akademiker”. Om utställningen tycker hon att den ger en doft av antiestetiskt 1970-tal och det är äkta folklighet (?)
Min slutsats – Ikea hade gjort det bättre själva
Liljevalchs utställning ÄR bra reklam för IKEA, men det pinsamma är att de faktiskt skulle ha gjort den mycket bättre själva. Jag blev förvånad på vernissagen när konsthallschefen i sitt inledningstal berättade att han och Staffan Bengtsson kommit på idén när de åt middag en kväll – till chokladtårtan eller -puddingen. Jag trodde att man var mycket mer strategisk på Liljevalchs! Men det ger vatten på min kvarn. Kultureliten är liten. Och snart kommer Staffan Bengtsson påpassligt ut med en bok om formgivare på IKEA. Jag trodde att den skulle lanseras i samband med utställningen. I grund och botten kanske det är jag som är orolig över hur man ska ta emot min bok. Om den nu kommer att tas emot alls.
Och nu ha jag hittat en ny råsop från Mark Isitt i Göteborgs-Posten den 24 juni.
Bild: J. James, IKEA-flags, CC BY-SA 3.0, se URL