Just nu upplever jag ständiga kontraster. En julhelg med barn och barnbarn och full rulle från morgon till kväll med mat ut och in och sorl och skratt och spädbarnsskrik. Jag har barnbarnen på näthinnan, just nu Albin och Olle de minsta. Och så plötsligt helt tomt. Och lite kallare. Tystnaden riktigt ekar i huset. Vi stänger till mot salen och eldar i bergslagskaminen och njuter av ledighet i flera dar. Vissa dagar är det riktigt kallt. Då hjälper det knappt hur mycket vi än eldar. Andra dagar är det mildare och genast sprider sig värmen.
Och så är det plötsligt januari. Jul och december verkar avlägset. Ett nytt år och ett nytt decennium. Alla röda julgransprydnader åker ut. Och alla skarpluktande, halvgamla hyacinter, som var underbara bara för några dagar sedan. Landskapet är så vackert med all kritvit, solbelyst snö att det nästan är som att leva i ett stort julkort. Blir det lite mindre kallt ute åker skidorna fram. Det är så skönt att dagarna får vara långa och enformiga. Jag hinner gå igenom olästa tidningar och kolla onödiga teveprogram. Har inte känt mig så ledig på flera år som jag gör nu. Kanske är det lugnet före stormen?
Decenniets första vers är ur Vinternatt av Gustaf Fröding:
Låt oss åka sakta,
låt oss dock betrakta
skogens vita slott,
golvens marmorstenar,
vita valv av grenar,
som till himlen nått.
Ej ett snöstoft röres,
under valven höres
ingen vinds musik,
snön har rett alkover,
och därinne sover
sommarns frusna lik.
Iskristaller stöda lägret,
där den döda
sig till vila lagt,
vita sängomhängen
sväva över sängen,
enar hålla vakt.
—
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam