Jag tycker absolut att vi kan ha en Nationaldag, men jag har ingen större lust att fira, för jag vet inte riktigt vad jag ska fira. Många säger att vi inte vill förhäva oss och att vi inte är nationalistiska av oss. Ibland undrar jag om det inte är tvärtom. Att vi har nationaldag varje dag. Att Sverige är den absoluta mittpunkten. Att det vi gör här är det rätta. Att vi är bäst. Att alla andra inte har kommit hälften så långt som vi. Och så vidare. Vi blir förvånade när vi ser att andra har minst lika bra lösningar på välfärdsproblemen och så vidare. Jag behöver bara gå till mig själv.
Det påminner mig om Fredrik Lindströms uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv.
Hans Roslings föredrag (TED) gav mig mycket att tänka på. Hans bild över i vilket land hans anmödrar var ”födda i” (BNP och barnadödlighet), kan jag översätta till mig själv:
När mormors mormor Britta föddes 1815, var Sverige som Sierra Leone idag.
När mormors mor Anna Maria föddes 1852, var Sverige som Mozambique idag.
När mormor Augusta föddes 1891, var Sverige som Ghana idag.
När mamma Vanja föddes 1920, var Sverige som Egypten idag.
När jag föddes på 1946, var Sverige som Mexico idag.
När mina barn föddes på 1970-talet, var Sverige som Chile idag.
När mina barnbarn föddes kring 2000, var Sverige som Singapore idag.
Intressant att tänka på en dag som denna!
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam
Kan man inte också säga att kring år 2000 var Sverige som USA i dag (man säger ju att allt kommer från USA till Sverige ungefär tio år senare).