Idag är det ett år sedan jag bröt benet utanför Virserums konsthall. Kroppen minns. Så här års är det halt i gräset, särskilt om det sluttar och man har lite bråttom. När jag går ute påminner mig kroppen, ”Eva ta det försiktigt här, kom ihåg vad som hände”.
Det kommer att ta ett år innan vi vet om du får några men, sa läkaren i Västervik. Och det stämmer nog bra. Rörligheten är tillbaka och jag kan gå obehindrat nerför trappor utan att ta ett steg i taget. Svullnaden är nästan borta, men benet är lite bredare över vristen och det är lite missfärgat. Ni ska slippa se bild.
Så här ett år efteråt är det ju lätt att lite förnumstigt säga att det var en nyttig erfarenhet att bli sittande några månader och känna på hur det är att inte kunna gå eller röra sig obehindrat. Jag har fortfarande inte kommit i gång med träningen på Nautilus. Varje vecka under hela hösten har jag tänkt börja igen, men det är alltid något som ”kommer i vägen”. Men jag känner ju hur kroppen blivit tio år äldre utan träning. Jag prövar mitt favorituttryck ”Just do it”. Kanske på måndag?