Jag har följt processen i valberedningen samtidigt som jag läst Henrik Berggrens bok om Olof Palme och om hur han skolades in som partiledare. Och jämfört det med Håkan Juholts uttalande om att det här inte är ett jobb han eftersträvat eller planerat för. Jag undrar jag. Och tänker att det är nog tvärtom. Är inte detta det han eftersträvat och jobbat för? Det hade varit mycket bättre att stå upp för det, att visa att det här har varit mitt mål. Jag hade samma känsla när Göran Persson blev partiledare. Kanske måste socialdemokraterna ha en ny Göran Persson? För man är fortfarande inte mogen för en kvinnlig partiledare?
Socialdemokraterna påminner mig om forna Jugoslavien. Vad händer om och när man lyfter på locket? Man har fått en liten föraning under den här processen.
Liknelsen med dem som står i solen och håller ett paraply över dem som står i regnet, lät bra, men man måste definiera vilka det är som står var, annars blir det bara tomma schabloner. Jag längtar efter en ärlig och djup förnyelsedebatt, inte bara att gå tillbaka till något som inte finns längre. Att reflektera över och fylla de gamla slagorden med nytt innehåll – och en diskussion om vad demokrati är.