Här sitter jag med IF Metalls medlemskalender för 2012 (med en kvinna på omslaget). Nästan samma dag som Stefan Löfven blev vald till Socialdemokraternas partiledare, frågade pappa om jag ville ha hans kalender. Pappa är snart 92 år och får kalendern varje år, men han tycker inte att han behöver en almanacka längre. Det finns inte mycket att skriva upp längre tycker han.
Jag har alltid haft ett gott öga till Metall, inte bara för att pappa varit medlem i 70 år eller vad det kan vara. De har hävdat sin rätt samtidigt som de visat förståelse för och varit öppna för förutsättningar och omständigheter. De har utvecklats med samhället och inte emot. Det är begripligt och konstruktivt att näringslivet är positiva till Stefan Löfven som Socialdemokraternas ordförande.
Och jag får en liten inblick i fackets roll när jag läser och använder min nya almanacka för i år. Men Dagens arbete (förr Metallarbetaren) läser pappa fortfarande trots att det är 30 år sedan han slutade arbeta. Då var kroppen slut.
Läs gärna min blogg om pappa – ett stycke svensk industrihistoria!
Och kanske är vi några som kan känna oss hemma igen, inom Socialdemokratin menar jag; men det ska bli intressant att se!