Jag köpte Expressen i badkiosken igår och upptäckte med förtjusning ett stort uppslag om Gustaf Fröding. Förväntansfullt gick jag hem för att läsa ordentligt. Jag blev besviken.
”Loserpoet” kallas Gustaf Fröding tre gånger. Jag googlade och förstod att det var ett hittepåord. Visst kan man kalla Fröding en loser och han skrev om losers. Att kalla Fröding loserpoet gång på gång har nog ett annat syfte.
Fröding var vår mest ”folkkäre” författare – för hundra år sedan – men hur är det nu? undrar Jesper Högström, artikelförfattaren. Nej, underförstått är han inte så folkkär längre för jubileet i Värmland, 100 år sedan han dog, har inte blivit uppmärksammat i Stockholm. Inte som teveserien om Selma eller rabaldret om Strindbergs jubileum. Sanningen är väl att varken Selma eller August blev uppmärksammade på allvar. August och Selma liknas i artikeln vid Carl Bildt och Björn Borg(?!). Dem kan inte Gustaf mäta sig med eller vad?
Värmland (det lokala) blir till lite sublimt åtlöje. I Frödingsbiblioteket dominerar glassgubben från GB och receptionisten talar ”på bred Bengt Alsterlind-dialekt”. Jesper blir bjuden på ”storkökspasta med blomkål och kassler”. Den vikarierande intendenten talar underförstått töntigt om ”kärnvärden” och blir citerad så här ”Det är inte så svårt, allt löser sig. Lev ditt liv och ha kul”. Efter ett långt avsnitt med namedropping, Stangelius, Geijer, Heidenstam, Albert Engström och Nils Ferlin konstaterar man att Fröding var en ”ganska bortkommen figur” och inte alls så demonlik som på Richard Berghs tavla. Och att han hade det svårt som mentalpatient.
annars kan det kvetta – Dä kvetter
Och så citerar man Olof Lagercrantz för att riktigt platta till Fröding. Claes Eriksson i Galenskaparna blir också citerad men utan namnhänvisning – ”Det ska vara gött å leva, annars kan det kvetta” . Man kan nästan tro att Jesper Högström tror att Fröding skrivit detta.
Mot slutet av artikeln får ett medelålders par uttala sig uttrycksfullt om Frödings diktning: ”Den är väldigt enkel.” ”Väldigt bra.” ”Lite pang på.” Sedan lyssnar Jesper på fem lokala skådespelare som iscensätter Frödings liv. Publiken består av ”19 kvinnor och nio män — kring de 65”.
Jag sitter kvar och bearbetar min besvikelse. Och känner mig förminskad. Frödings dikter har betytt mycket för mig sedan 60-talet under alla mina åldrar. Varför förminska Fröding? Hans poesi? Hans läsare? Värmland? 65-åringar? Hela artikeln går under rubriken ”Dä kan kvette”. Fröding skrev dikten ”Dä kvetter” kring 1884 om den bästa tröst som finns, nämligen ”August Kallsonns ’dä kan kvette’.” Men ordet ”kvetta” är som sagt lika vanligt i Galenskaparnas och mitt Västergötland. En av verserna i Frödings dikt lyder:
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir i stället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg ”dä kvetter”
vad Jesper tycker ”det kan kvetta”.
Bild av Fröding: WaterSky?12, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons, Se URL