När jag berättar att vi övertagit mitt morföräldrahem, märker jag att en del undrar om vi verkligen inte har nog med de hus vi har. Jo visst, men jag gläder mig varje sekund och planerar och längtar dit. Min barndom finns där. När jag kommer dit får jag både energi och lugn.
Ska man hänga upp sig på ett ställe så där som jag gör? Astrid Lindgren skrev en gång om barns absoluta närvaro, en närvaro med alla sinnen. Då blir också minnena starka. Och jag märker hur jag planterat mycket därifrån till mitt nuvarande hem. Nu har jag två hem. Ibland avundas jag människor som är hemma var de än befinner sig. Men det är bara att acceptera att jag är en sån person, som planterar mina rötter djupt på vissa platser.
Apropå barn och närvaro, så tyckte barnbarnet Astrid att jag skulle skicka bilden på snögubbarna till tidningen. Jag gjorde aldrig det, men jag kan ju publicera den här. Alice och Astrid gjorde ett bra jobb med den lilla snö, som kom här i vintras just när de var här. Snögubbarna smälte ner redan dan efter att de hade åkt hem.
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam
Snygga gubbar, men nu verkar de lite avlägsna.