I många år brottades jag med begreppet kultur. Det kunde ju vara allt från att plocka svamp och spela fotboll till Gengångare på Kungliga Dramatiska Teatern. Numera brottas jag med begreppet design. Det är om möjligt ännu svårare.
Jag blev påmind när jag läste Aftonbladet härmodagen, då designern Johan Lindau sågade Ulrica Messing och hennes planer att öppna en inredningsaffär. Det luktade plagiat också, tyckte han, när hon tydligen designat en soffa. Men huvudsaken var att hon inte hade någon utbildning.
På 1980-talet fick vi ett antal designutbildningar och det behövdes. Men det betyder ju inte att ingen kan eller får designa som inte har en sådan utbildning. Det finns tekniker och arkitekter och snickare och inredare m.fl. som kan konstruera och designa. Ofta är det ett lagarbete och en process dessutom. Det blir helt galet om man kräver legitimation från en designutbildning.
Vad säger lagen om plagiat?
Apropå plagiat så förutsätter lagen om upphovsrätt en viss originalitet och självständighet. Formen ska ha den särprägel som krävs för s.k. verkshöjd. Den stora mängden varor för heminredning har ingen sådan verkshöjd. De ingår i det gemensamma kulturarvet. Den riktigt originella stolen skapades kanske för 3000 år sedan. Och det blir svårare och svårare att skapa en riktigt originell stol. Det blir varianter på samma tema så att säga. Därför är design ett så svårt begrepp.
De flesta nutida modernister är ju egentligen nymodernister och ingår i en hundraårig tradition av likartade idéer och ömsesidig inspiration. Även postmodernistiska strömningar går att leda långt tillbaka i tiden. Det är svårt att hitta någon svensk designer som inte har utländska föregångare och inspiratörer. Inte ens Johan Lindau.
Därför känns artikeln pretentiös och snobbig. Det vore mycket bättre om utbildade designers verkar genom sin design och sitt tänkesätt och inte genom att hoppa på andra och göra sig märkvärdiga.
Tidskriften Form
I samma stund som jag läste Aftonbladet fick jag ögonen på senaste numret av tidskriften FORM. Av en händelse skriver man där om tre designers utan utbildning, ”självlärda designprofiler”.
Jag har en ambivalent inställning till FORM. Förra året gick jag igenom tidigare nummer från start – hela 1900-talet. Det var märkbart hur man från och med 1990-talet och kanske något tidigare förändrades radikalt. Numera existerar inte vanliga männsiskor och kunder för tidskriften. Man skriver för och om varandra. Man visar upp sig. Porträtten/bilderna är stylade. Allt är attityd. Språket är svengelska och texterna är utformade så att de knappt går att läsa. I senaste numret är en del bildtexter så små att inte ens läsglasögon hjälper.
FORM har fått ny redaktion och ny form alldeles nyligen. Artiklarna har snuttifierats. Man skriver till exempel om punkdesign och den brittiska designduon Committee. Men det står bara några rader om dem. Att de lagar te och har en liten dotter som just vaccinerats. När jag funderar över var artikeln egentligen börjar – då är den slut.
Den korta artikeln om ”den nya plattvändaren”, Pacemaker, ”en portabel DJ-dosa”, gör mig bara ännu mer frågande. Allt handlar om utseendet och att det absolut inte är en Mp3-spelare, men kanske en ny iPod-succé (?). Jag som använder min mp3-spelare dagligen och nattligen, får inget svar om denna nya fantastiska, designprisade apparat är något för mig. Bilderna på fyra, tuffa bröderna Cohen-liknande figurer gör det inte lättare.
En artikel handlar om dockskåp. Här blandas Ibsens dockhem med dockhusen Småland och Stockholm som säljer bra. Den utmynnar i bilder från The House of Viktor & Rolf, en utställning i London med deras kläder i ett stort dockhus. Miltals från barns lek.
När jag läser vinjetten om designern Fredrik Mattson ”Det som designmässigt ligger i framkant kommer sällan upp i lönsamma volymer”, dyker genast Arne Jacobsen upp i mina tankar…
Bild: Alexandra Koch, Pixabay