Häromdagen höll jag föredrag om IKEA och som tack fick jag en ask med handgjord bröllopschoklad. Jag hade nog inte köpt den själv, men blev glad över att få den. Nu ligger asken med det berömda brudparet på köksbordet och väntar på att bli uppäten, åtminstone innehållet.
I morse vaknade jag till Ekots larmrapport om att bröllopschokladen är gjord av barnarbetare i Västafrika. Det var väl meningen att jag skulle sätta pralinerna i halsen förstår jag. Men inslaget väckte en obehaglig känsla av ett annat sorts snaskande, som Ekot är bra på. Att kakaoproduktionen i Afrika är problematisk har man rapporterat ingående om tidigare i radion. Det var ingen nyhet. Majoriteten av all choklad är framställd av kakao från Västafrika. Det är ingen nyhet. Att man tar fram all övrig kakao på ett exemplariskt sätt är nog heller inte troligt. Är just bröllopschokladen speciell i jämförelse med all annan choklad? Nej det är den inte enligt Ekot. Det var alltså ingen nyhet; inte heller någon kritisk granskning; bara ett obehagligt snaskande i bröllopet i morgon.
Jag ska med god aptit ta en bröllopschokladpralin i morgon och låta mig väl smaka. Och jag skulle vilja be Ekot göra en undersökning vilken choklad man rekommenderar mig att köpa i fortsättningen.
Och jag måste hålla med Ulrika Knutsson om att SVT:s bröllopsbevakning är undermålig. Det är som om Svensk Damtidning flyttat in i studion. Och Kristian Luuk och Mark Levengood skämtar bort programmet och sig själva. Inte heller Olle Hägers två dokumentärfilmer var speciellt bra. Det andra om Daniel Westling var så där omvänt fördomsfullt. Tänk att en liten Ockelbopojke gifter sig med prinsessan och titta vilken enkel bakgrund han har. Kan verkligen barn och barnbarn till så enkla människor få en kronprinsessa? Daniel Westling är så enkel så att det var intressant att visa en gammal darrig film när han skulle spela ishockey? Har vi inte kommit längre i Sverige?
Däremot gjorde Gregor Nowinski ett mycket mer gediget arbete med sin dokumentärserie i TV4.
Bild/er © Eva Atle Bjarnestam