Om Bullerbyidyllens skadeverkningar – igen! Av en slump råkade jag lyssna på Nya Vågen i P1. De flesta av kulturradions program går inte att ladda ner i mp3-spelaren, så jag lyssnar bara sporadiskt numera. Jag har mejlat och frågat varför det inte går och fått till svar att det är en fråga om upphovsrätt och att facken har synpunkter. Jo, men så är det väl för alla? Jag tror att man inte är intresserad av att ge den servicen helt enkelt.
Som ett eko från 1970-talet rös kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner, som programmets tvärtomtyckare, åt idyllen i Astrid Lindgrens Bullerbyböcker. Hon beskrev Bullerbyn som den ultimata svenska idyllen i grälla färger, inga hinder, bara roligt, med äppelkindade barn och vuxna. De gav andra en känsla av otillräcklighet, till exempel den snoriga ungen längst bak vid skolavslutningen. Hon avslutade med att det är något sjukt med Bullerbyn. Så falskt att det lurar psykoser och seriemördare under den solbelysta ytan. Jag rös när jag hörde henne.
Vad är idyll?
Ligger inte idyllen i betraktarens öga? Vad man själv tolkar in. Själv upplever jag Bullerbyn äkta och autentisk för sin tid och som ljusa, men äkta barnskildringar. Jag tror att den lille snorige ungen längs bak också har någon äppelkindad människa omkring sig och upplever ljusa stunder. Livet är inte så svart och vitt. Det finns alltför många som vill odla andras utanförskap och problem. Teveprogrammet Klass 9A tycker jag är ett underbart exempel på när man låter bli att stämpla ungdomar som problembarn och lyfter fram dem i stället och låter deras egen kraft komma fram.
I programmet i övrigt vad det ordet kommersiell som spökade. Det var en salig blandning av kritik över att Bukowskis säljer konst från en före detta konstkritiker, som haussar marknaden. Men å andra sidan var det ”skräp”. Det offentliga kultur- och konstlivet stod för moral med stort M och den kommersiella världen, ja vad var den egentligen? En samling profitörer?
Är det inte självklart att både konstnärer och författare och musiker måste och vill sälja sina alster? Utan att för den skull vara omoraliska? Är det inte en del av deras verksamhet? Det är naturligtvis skillnad, men inte den moraliska skillnad man målade ut. Pengar behöver inte lukta illa. Och det ger ett så tröttsamt och pretentiöst intryck när man utmålar sig som moralens väktare.