Den här sorgliga händelsen, då en elvaåring blev avhyst från tåget i Kumla påminde mig om mina erfarenheter med SJ och mina barnbarn Alice och Astrid, 12 respektive 10 år gamla.
Efter en vecka i Tomasbo skulle Alice och Astrid åka tåg ensamma från Köping till Stockholm. Deras mamma hade i god tid köpt biljetter och sittbiljetter och jag följde dem till stationen i Köping. De skulle sitta i vagn 3.
Tåget kom in och jag uppfattade röda prickar som ömsom angav vagnsnummer och ömsom visade texten Stockholms central. Vi såg vagn 2 och sedan kom vagn 6. Åt vilket håll var vagn 3? Det var ont om tid så de fick gå in i första bästa vagn för att sedan leta reda på sina sittplatser. De hade rätt mycket bagage, en väska och en påse var.
När tåget började rulla såg jag nog lite orolig ut. En kvinnlig tågmästare ropade ”ska du med tåget?” Nej svarade jag, men jag har två barnbarn som är med tåget och som inte hittar sina platser. Och vad svarar SJ-personalen? Jo hon ropade till mig över perrongen ”Det kan väl inte jag hjälpa!”
”Det kan väl inte jag hjälpa!” har ringt i mina öron en länge tid och jag hade faktiskt tänkt kontakta SJ. För vem annars skulle hjälpa Alice och Astrid på tåget?
Efter en stund ringde jag till Alice som berättade att Astrid grät för hon hade ingenstans att ställa sin väska. Hittade ni era platser frågade jag. Nej – Frågade ni inte konduktören? Jo men hon sa att vi kunde sätta oss var vi ville. Försök hitta er vagn och era platser sa jag, så känns det lite bättre. Efter ett andra samtal förstod jag att de hade letat reda på sina sittplatser och jag drog en lättnadens suck.
När jag de senaste dagarna hört SJ-personal, kommunikationsdirektörer och andra, uttala sig och även huvudskyddsombud, så kan jag bara konstatera – SJ har problem.
Nöjer man sig med ett system där folk får gå och sätta sig utan att någon kollar biljetten först, så får man nog rätta sig därefter och ta vissa konsekvenser. Men det är nog inte det som är problemet egentligen. Det verkar vara ett klart attitydproblem.
Det intrycket förstärktes då jag råkade höra en SJ-anställd (i ca 40 år) ondgöra sig över kvinnan som tagit hand om elvaåringen. Hon skulle ha kontaktat polisen! Men tågvärden hade minsann gjort rätt – utan att kontakta polisen eller någon annan heller för den delen!