Kelter och germaner

Kelter och germaner – design- och stilhistoria under tidig medeltid

Innehåll

Kelter och germaner – design- och stilhistoria under tidig medeltid
Kelter
Germaner
Se video om kelter och germaner
Extern länk om kelter

Kelter och germaner var inga etniska utan tvärtemot ständigt föränderliga grupper med olika språk och dialekter. (Populär)kulturen och hela den moderna fantasygenren vore otänkbara utan kelter och germaner och deras berättartradition och stilhistoria.

Fibula (dräktspänne), vikingaskepp, Tolkiens ring, keltisk hjälm och glaspärlor.

Kelter

Den keltiska kulturen gick tillbaka till Hallstattkulturen i nuvarande Österrike ca 1 000–400 f.Kr. vid övergången mellan brons- och järnålder. Även till Latènekulturen från ca 500 f. Kr. som hade sitt ursprung i nuvarande Schweiz.

Grekerna beskrev kelterna som ett av de fyra stora barbarfolken förutom skyter, perser och libyer. Herodotos kallade dem keltoi och romarna kallade dem galler. Kelternas samhällen blev en kulturell smältdegel av lokala traditioner och med impulser från skyter, etrusker och greker.

Keltiskt ornament visar design och stilhistoria — Keltiskt ornament

Kelternas diktare kallar man barder, som berättade och sjöng inte minst hjältesagor.

Skytiska djurmotiv och grekiska växtmotiv blev till keltiska spiralslingor, virvelmotiv och stiliserade djur i det keltiska hantverket. Metallhantverket var högtstående med vackra bronskärl, hjälmar, sköldar, hästdon och smycken. En speciell keltisk halsring som man kallar torques. Andra exempel är också gjutna glaspärlor och smycken med inläggningar av emalj. Kelterna präglade dessutom egna mynt efter förebilder från Grekland och Rom. Man drejade också och målade krukor.

Angler och saxare drev tillbaka de brittiska kelterna till Wales och Skottland. Men vi har ju hört berättelserna om hur kung Artur och hans riddares tappra motstånd. Än idag lever de kelstiska språken kvar, kymriska /walesiska respektive gaeliska. I Frankrike hittar vi också bretonska och i Irland är iriska ett officiellt språk jämte engelskan.

Germaner

När Caesar erövrat Gallien och vunnit över kelterna ca 50 f. Kr., hade romarna blivit grannar till, i deras tycke, halvvilda folkslag norr om Alperna, som de kallade ”germani”. Vår kunskap om germanerna är filtrerad genom grekernas och romarnas ögon och en senare beröringsskräck beror dessutom på germanernas koppling till nazismen.

Man kan komma närmare germanerna genom arkeologin och genom att studera deras olika språk. Språkvetarna bedömer t.ex. att de omkring 500 f. Kr. hade ett gemensamt språk och att man sedan, efter ca femhundra år, hade utvecklat olika dialekter.

Under renässansen sökte man efter texter för att återuppliva antiken. Då fann man bl.a. Tacitus skrift Germania från år 98 f. Kr. I den kunde man läsa om de germanska grupperna/folken, t.ex. att familjerna levde i självhushåll. Men också att vuxna män kom samman till ”concilium”, rådslag. Hirden, unga män som följde hövdingen i krig, var dessutom fröet till feodaltidens riddare. Och att våra veckodagar fått namn efter gemensamma gudar, på svenska Oden, Tor och Frigg.

Germanerna var skickliga på metallarbeten. De var inspirerade av kelter, skyter och även av romarna. Deras naturalistiska motiv med hästar, hjortdjur och fåglar blev alltmer schematiserade och abstrakta och blev till slut en särskild nordisk konstart.

Kontakter mellan romare och germaner

Efter romarrikets fall och folkvandringarna blev de germanska grupperna/rikena färre. Man kan urskilja franker, burgunder, sveber, visgoter och ostrogoter. Kontakterna mellan romare och germaner var både fredliga och krigiska. De germanska hövdingarna tog efter sederna kring gästabud och vindrickning. Germanska män blev också rekryterade till romerska armén och återvände hem med erfarenheter och föremål. Det gick en strid ström av mynt och smycken mot norr, där de blev nedsmälta och omgjorda till nya föremål. Och man importerade dessutom glas från romarriket. Varor gick också från andra hållet. Skinn till exempel för till de romerska arméerna gick det åt mängder. Andra varor var också järn, bärnsten och ull. Och hästar.

Nordisk djurornamentik

Den nordiska djurornamentiken verkar vara enhetlig, men den har ändå blivit uppdelad i många olika stilar, t. ex. Sösdalastil, sjörupsstil och under vikingatiden osebergstil efter Osebergsskeppet från Oslofjorden, borrestil efter Vestfoldskungarnas gravfält i Norge, jellingestil, mammenstil, ringerikestil och urnesstil. Urnesstilen fick sitt namn efter Urnes stavkyrka i Norge. Den förekommer egentligen mest på uppländska runstenar.

När den kristna, romanska stilen kom, ansåg man att den nordiska djurornamentiken var hednisk. Under en turbulent tid med folkförflyttningar, införande av kristendom och skriftspråk, kunde man ändå blanda allt, kristendom med hedendom, romersk historia med nordisk myt och latinska bokstäver med runor.

Begreppet germaner är belastat

”Germaner” blev ett belastat begrepp när nazisterna gjorde det till sitt. då de ville skapa sitt stortyska rike. Efter andra världskriget har man försökt avnazifiera begreppet germaner utan att riktigt lyckas.

Kulturskatt efter kelter och germaner

Men vad vore vår kultur och hela den moderna fantasygenren utan kelternas och germanernas kultur. Den dyker ständigt upp i populärkulturen.

Vi har en muntlig tradition med sånger och berättelser efter dem. Gamla keltiska sagor från Wales, Skottland och Irland hade liknande hjältar men med olika namn. När skriftspråken kom, skrev man ner berättelserna och dikterna. Tidiga texter på olika germanska språk liknar varandra, till exempel om Hildebrand på forntyska, Beowulf på fornengelska och Sigurd på fornnordiska. Sagan om Siegfried Sigurd Fafnesbane kommer igen i Nibelungenlied, ett tyskt hjälteepos. Det blev i sin tur en opera av Richard Wagner.

Tolkien till exempel hämtade inspiration från både kelter och germaner.

Kläder och mode – kelter och germaner

Med skyterna kom byxorna till Europa. Kelter och germaner började använda dem, eftersom det var kallare i norr. Romarna tyckte att de var omanliga och kallade ibland sina lydländer för ”byxnationer”. Ändå kom byxorna att bli ett typiskt manligt plagg, ja själva symbolen för manlighet.

Kelter och germaner klädde sig mest i ylle och skinn. Både män och kvinnor bar en tunika som man drog över huvudet. Runt midjan knöt man ett bälte eller ett rep. Så småningom gjorde man undertunikan kortare. På så sätt fick man skjortan eller på keltiska camisian, ett ord som lever kvar i spanska camisa och franska chemise, skjorta. På 1300-talet uppfann man knapphålet och då kunde man knäppa dem framtill.

Placera in perioden i Timeline>>>

Stilarna är utmärkta krokar att hänga upp historien på och göra den spännande och intressant. I boken Alla tiders stil varvas stilarna med utvikningar om hemmens utveckling, populärkultur, livsstil och konsumtion och mycket mer. Läs mer i boken Alla tiders stil.