Bullerbyn och Folkhemmet

Karin Olsson skrev för ett tag sen i Expressen att föreställningen om Bullerbyn kanske aldrig har varit så avlägsen som nu. Den fanns bara i fantasin, även om skildringen hade drag av Astrid Lindgrens barndom i Småland. Hon ser större klasskillnader nu än under arbetarrörelsens glansdagar och ett mer heterogent samhälle än förr. Och hon vill mer än någonsin påminna om att idyllen Bullerbyn inte existerar och inte har existerat. Och hon avslutar med eftertryck att ”Astrid Lindgren visste nog bättre än många andra att Bullerbyn är landet som icke är”.

Livets gång och Tidens gång

I radioprogrammet Nya Vågen i P1 för ett par år sedan, rös kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner åt idyllen i Bullerbyn. Hon beskrev Bullerbyn som den ultimata svenska idyllen i grälla färger med äppelkindade barn och vuxna. De gav andra en känsla av otillräcklighet, till exempel den snoriga ungen längst bak vid skolavslutningen. Hon avslutade med att det är något sjukt med Bullerbyn. Så falskt att det lurar psykoser och seriemördare under den solbelysta ytan.

Självklart är Bullerbyn en skapelse av Astrid Lindgrens ”fantasi”, men hennes barndom i Småland levdes också – i verkligheten. Hon hade en lycklig och trygg barndom med lek och gemenskap just när första världskriget bröt ut och då Sverige var ett av Europas fattigaste länder. Sverige var verkligen ingen idyll, men Astrid Lindgrens barndom var lycklig! Hur går detta ihop?

Karin Olsson och Jenny Aschenbrenner blandar, med Hans Roslings ord, ihop Tidens gång och Livets gång. Det är lätt att se Tidens gång och förväxla den med den egna erfarenheten och det personliga livet. Man skulle också kunna uttrycka det så att de har svårt att skilja det Stora livet från det Lilla livet, samhällsbygget från det personliga livet.

Denna sammanblandning rådde också i Kulturradions program om folkhemmet för ett par år sedan. Det blev nästan komiskt när de inbjudna gästerna ömsom pratade om ett samhällsbygge och ömsom om barndomen med doft av kåldolmar och volleauvanger. Folkhemmet flöt ihop med den egna barndomen på femtiotalet eller sjuttiotalet eller nittiotalet, allt efter den egna åldern, trots att samhället såg väldigt olika ut under dessa decennier.

Lilla livet och Stora livet

Det Lilla livet, där det ofta förekommer barn och äldre, kallas gärna av kulturjournalister för idyll med en negativ biton. Samma anklagelser råkar Carl Larsson ut för när han skildrar livet i Sundborn. Usch vilken bräkande idyll – fattigdom och klasskillnader lyser med sin frånvaro, tycker man.

När jag gick runt på Waldemarsudde för några år sedan och betraktade Carl Larssons tavlor, slog det mig varför jag ändå blev så fångad och påverkad av dem. Det handlade inte om en berömd konstnär, om samhället eller samhällskritik. De skildrade Livet, det Lilla livet. Det handlade om livet med barn och vardag.

Jag stod så nära Britta och Lisbet att jag kunde jämföra vilka ”hårtofsar” man hade 1909 med mina barnbarns tofsar 2009 och som jag hittar kvarglömda när de varit på besök. Flickorna från 1909 var lika levande som mina barnbarn är hundra år senare. Jag såg inte någon bräkande idyll. Jag såg att vi människor byts ut men att själva livet är sig likt. Och döden. Då som nu; för fattig som för rik. Och plötsligt såg jag Carl Larssons tavla Livets gåta med nya ögon. Två så levande barn bredvid dödens symboler.

Folkhemmet är samhällsbygget som ger Bullerbyn och Sundborn en politisk och rättslig inramning. Men detta Folkhem förändras och utvecklas hela tiden. Det är inte särskilt fruktbart att söka i det förflutna. Klasskillnaderna under 1950-talet och 1960-talet var inte mindre än nu och visionen då inbegrep alls inte alla. Folkhemmet skulle kunna vara en vision om ett bra samhälle för alla – just nu. Det blir vad vi gör det till, vad vi vill göra det till.

Barn behöver, och vuxna med för den delen, ett tryggt och kärleksfullt liv här och nu. Våra liv kan inte vänta. Därför kan Bullerbyn vara en plats, precis var som helst, där barn är trygga, får kärlek och bekräftelse och där de får leka. De behöver inte ens vara rika. Och platsen behöver inte ens ligga i Sverige.

Barnkonventionens artikel 31 ger varje barn rätt till lek, vila och fritid. Kailash Satyarthi och Malala Yousafzai fick Nobels fredspris 2014 för sitt arbete mot förtryck av barn och unga människor och för rätten till utbildning för alla barn. Satvarthis organisation har befriat upp mot 80 000 barn som befunnit sig i olika former av slavarbete och arbetar med deras rekreation. Bullerbyar finns även i Indien.

Att barn skrev till Astrid Lindgren och frågade var Bullerbyn låg, berodde nog inte på att de ville till Småland kring sekelskiftet 1900. Astrid Lindgren kunde konsten att skildra Livet. Hon skapade en väv, där både klasskillnader, fattigdom och olikheter ingår i varpen, men där ändå de enskilda människorna står i fokus.

För oss alla är det till syvende och sist det Lilla livet vi lever och som tar slut en dag. Även den snoriga ungen längst bak i klassrummet kanske också blir bekräftad av någon och får kärlek. Det kanske är just den där idyllen som gör att man klarar att ta itu med det Stora livet och att bygga ett folkhem.

Om vi till exempel inte släpper in och tar emot främlingar och okända i det Lilla livet, kommer samhället också ha svårt att lyckas med sin i integrationspolitik.

Bob Dylans The Times They are A’Changin’ har varit mitt livs ledmotiv. Jag har varit dottern, sedan föräldern och nu tillhör jag den äldre generationen. Tidens gång och mitt liv.

Your old road is Rapidly agin’.
Please get out of the new one
If you can’t lend your hand
For the times they are a-changin’.

Det är bra författare som Astrid Lindgren och Bob Dylan som gestaltar Livet så att Tidens gång och samhällsbygget speglas i våra liv. Detta har regissör Kristina Lindström dokumenterat på ett utomordentligt fint sätt med sin film om Astrid Lindgren.

PS Ibland har jag snuddat vid tanken att föraktet för det Lilla livet är nära förbundet med kvinnoförakt. DS