Nu har jag lärt känna Albin, två månader. I drygt två dygn har jag följt honom när han ätit, sovit, ”pratat”, bajsat, ätit, sovit, skrikit, gurglat och skrattat. Jag har bytt blöjor och gått runt med honom när han var lite hungrig och hans mamma behövde uträtta lite annat. Runt runt och vyssjat och pussat och pratat. Det sitter minnen i mina armar och ben och mun, i greppet om fötterna när man byter blöja, att få ut även tummen i ärmen. Det kan gå ett halvt liv mellan varven, men greppen sitter där. Och så gick vi långa promenader med Albin i en ny fin trehjuling. Albin har två systrar också som tillgivet delade med sig av funderingar och läxor och berättelser. Det var en tredagarssemester som hette duga. (Men jag var helt slut när jag kom hem.)