Nu har jag äntligen läst Johan Stenebos bok Sanningen om IKEA. Upplägget, ordvalet, blandningen av smått och stort, en illa dold hämndkänsla ger en upplevelse av att få kika genom ett nyckelhål. Det är svårt att bedöma vad som är relevant och vad som är konstruerat för att passa in i ”sanningen”, en sanning som braskar med detaljer om snus och alkohol, ilska och manipulation. Johan Stenebos egen ilska lyser igenom. Jag undrar förskräckt varför han inte väntat ett halvår eller ett år eller så. Låta det som hänt sjunka in lite och verkligen analysera och reflektera över sina erfarenheter. Kanske har förlaget tryckt på för att det skulle gå snabbt?! Det är synd, för han kunde ju ha gjort något mycket bättre av sina erfarenheter.
En kritisk analys av någon som varit makten nära, skulle ha varit intressant. Men varför ägna sig åt att ta heder och ära av Ingvar Kamprad och inte minst hans söner? Och jag är ganska förvånad över Johan Stenebos inställning till IKEA:s försäljningsorganisation dvs alla varuhus. De räknas liksom inte i de stora pojkarnas värld. Men jag kan skriva under på att det finns andra kulturer inom IKEA. Och dom skriver inte Johan Stenebo om.
Boken passar in i den dubbelhet som många journalister visar IKEA. De ”vet” att IKEA minsann är ett helt annat företag än det ger sig ut att vara. Bakom den vackra fasaden ser det självklart helt annorlunda ut! Men varför inte ta reda på fakta och leda dem i bevis? För Johan Stenebos bok är inget bevis.
Bild: J. James, IKEA-flags, CC BY-SA 3.0, se URL