I år är det 150 år sedan Gustaf Fröding föddes på Alsters herrgård i Värmland. Jag har sökt tröst och glädje i Frödings dikter under hela livet och är med i Gustaf Fröding-sällskapet. Till en inbjudan till jubileet hade man bifogat Johan Cullbergs invigningstal i Alsters herrgård. Han talar fint om Frödings diktning men han beskriver också modernismen på ett slående bra sätt. Det är ovanligt idag när man angriper och baktalar modernismen. Så är talar Cullberg som försvar för modernismen – och Gustaf Fröding:
”Modernismen kallas den väldiga kultur- och kunskapsutveckling som under förra delen av 1900-talet ville bryta ner de konventionella strukturer i konsten som hindrar vårt seende. De som bromsar vår djupare förmåga till samhörighet och livsförståelse.” och han fortsätter ”Gustaf Fröding låg före modernismen i sin gradvisa förnyelse av diktens formspråk.”
Det som kom efter modernismen kallar vi ”postmodernism” och är en lika tokig benämning som ”ickesocialistisk” som de borgerliga partierna tidigare använde om sig själva. Men de begreppen säger egentligen ingenting om vad man själv står för, bara en negation och att man kommer efter någonting. Lika tokigt som om jag skulle definiera mig själv som ”ickeman”. Det är nog så att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Det är lätt att vara mot något, men svårare att definiera vad man är för och vad man vill själv.
Johan Cullberg har förresten också skrivit boken Gustaf Fröding och kärleken
När Gustaf Fröding sprängde litterära gränser för över hundra år sedan, fick han ett ljumt mottagande. Men hans nyskapande dikter kom att betyda mycket. Här är en, som passar bra just nu:
Bild: WaterSky?12, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons, Se URL