Läser Bengt Ohlssons bok om Margot Wallström, Margot, med stigande förvåning och stigande besvikelse. Bengt Ohlsson har fått kritik för att han varit alltför positiv och okritisk till Margot Wallström. Jag tycker precis tvärtom. Jag har egentligen inte fått veta speciellt mycket om Margot Wallström, vad hon uträttat, hur hon ser på sina olika jobb, på politiken, idéer osv osv. Och jag håller med Aase Berg i Aftonbladet att det är ett oskick att bara använda förnamnet. Det blir ett sätt att förminska henne. Beskrivningarna är också lite flickaktiga om hennes rödmålade tånaglar på de bara fötterna, hur hon hela tiden drar i kavajen baktill osv.
Margot blir bara en detalj i Bengts beskrivning av New York, FN, hennes lägenhet och hennes barndomsmiljöer och en inlagd otäck beskrivning av en massaker (utan förklaring). Det är hela tiden hans beskrivningar och funderingar vi får ta del av mellan Margots små anekdoter om släktingar och vänner och arbetskamrater.
Jag får dessutom en fadd smak i munnen. Efter att ha beskrivit Göran Persson som en elak samlare på skvaller, sitter Bengt och Margot och skvallrar om Anna Lindhs man Bosse, som tydligen hade så många problem, men som tur var inte nådde ut i pressen och man spekulerar i en skilsmässa. Detta skvallrande kastar en skugga på både Bengt och Margot.
Det hade krävts mycket mer jobb att mejsla fram ett porträtt av Margot Wallström. Eller så har Margot Wallström lika lite som hon velat bli partiledare, ha en biografi skriven om sig?
Bild från Pixabay