Jag har lovat mig själv att inte köpa kvällstidningar i tid och otid. Idag föll jag till föga och köpte Expressen. Och det är jag glad för. Det är Britta Svensson-dag idag. Hennes krönika är som en riktigt bra blogg. Hon skriver om dem ”som tjatar om drottning Silvias pappa”. (Jag hörde en av dem – Nordegren i P1). Som vanligt sätter hon ord på min obehagskänsla när jag hört anklagelserna att hovet, och nu Silvia, tar för lätt på att tidigare familjemedlemmar haft nazistsympatier. Men som sagt, arvssynd gäller inte!
Hur är det med före detta kommunistsympatisörer eller vars fäder och mödrar hyllat Pol Pot, Mao eller till och med Lenin och Stalin. Det skulle vara väldigt välkommet med någon avbön här och där. Själv skäms jag över att jag som vänsterradikal på 1960- och 1970-talen inte förstod vad Kulturrevolutionen i Kina egentligen gick ut på. Jag förstod inte heller Sovjets behandling av Baltikum osv. osv. Jag hade till och med en lite idealistisk bild av Östtyskland. Och tyckte naturligtvis att ”USA-imperialismen” var förskräcklig.
Ibland hör jag ett obehagligt eko av dessa projektioner när vissa journalister skjuter in sig på vissa områden och vissa personer. Ofta gör man det i den undersökande och grävande journalistikens namn. Men det man egentligen gör, är att man vädrar sina fördomar och projektioner och tar chansen att vara rätt oförskämd.
Ingvar Kamprad
Jag har följt skriverierna om Ingvar Kamprad särskilt noga (och faktiskt grävt en del) och märkt att många s.k. seriösa journalister gräver mycket grunt när det gäller fakta. I stället blåser man upp vissa saker; en bondgård i Småland blir en herrgård. Att inte bo i Sverige är skatteflykt och skatteplanering och är ett mått på girighet. Om man inte hittat någon riktig substans i anklagelserna och inte skriver om dem, då heter det att man ”undviker problemen”. Det har TV4 blivit anklagade för angående Silvia och hennes pappa.
Den flesta journalister gräver som sagt väldigt lite. Framför allt undviker man att gräva på vissa ställen där det är obekvämt.
Mona Sahlin
En annan intressant artikel i Expressen idag handlade om ”det farliga fruntimret” Mona Sahlin av Anna Hellgren, välbehövliga ord verkligen. Jag minns så väl när Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter klädde Palmehatet i ord efter mordet. Det var befriande. Och det borde ha lärt oss något. Visst saknar jag lite av den unga, vassa Mona, men hon blev ordentligt stukad av sina egna. Att hon kom tillbaka efter den smällen och att hon har stor politisk erfarenhet, borde göra henne lämpad som Sveriges första kvinnliga statsminister. Och det borde vara tillåtet för kvinnor att bli äldre, få lite dubbelhaka och bli lite rundare än när man var 30. Kanske man skulle se till kompetensen?
För övrigt undrar jag om det är någon som egentligen tror att Victoria blir mindre jämställd med Daniel bara för att hon vill att kungen ska föra henne till altaret. Det är verkligen att underskatta henne. Egentligen är det nog en manifestation av hennes egen seger – över konvenansen, traditionen och kanske även pappa.
Expressen gör ett litet nummer av föräldraparens två bröllop som ”skilda världar”. Jag tror inte alls att det är så skilda världar. Två föräldrapar som gifter bort sina barn är i exakt likadan position och roller. Att ett föräldrapar är kung och drottning och det andra föräldraparet har haft andra roller i sina yrkesliv, är inte så mycket att sätta krigsrubriker på. Det är bara väldigt skönt att det gick vägen. Förmodligen har båda paren bra erfarenheter och mycket kärlek att ge sina barn och kommande barnbarn.
Det var det om Expressen för den här gången.