I söndags såg jag Fredrik Lindström tala i nästan två timmar i ett sträck för 900 människor i Västerås konsterthus. En julklapp som föll väl ut. Det är skickligt att ha åhörarna i sin hand och ändå ha ett ganska allvarligt budskap ”Svenskar är också människor”. Han tog upp ett exempel på när orden har betydelse för att något blir populärt. Och då inte bara engelska. Som ruccola – hade det varit lika populärt om det kallats för sitt svenska namn, som funnits i århundraden, nämligen senapskål. Vi hade nog inte ätit lika mycket senapskål?
Hans uppdelning av vår syn på Sverige som världens bästa land när det gäller förnuftiga och faktiska saker till svenskarna som världens sämsta folk när det gäller känslor, vanor, traditioner osv var intressant. Hans resonemang påminde rätt mycket om David Eberhards resonemag i boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. När jag satt med min brutna fot i höstas framför teven råkade jag se honom i SVT24. Ångrar att jag inte bandade. Men jag upptäckte att det var riktigt bra att bara titta och lyssna på en föredragshållare rakt upp och ner utan tjusiga bilder eller dramatisk bakgrundsmusik.
Bild Fredrik Lindström: Morgan Norman, CC BY 3.0, via Wikimedia Commons, Se URL