Om jag får önska vill jag ha ett nytt granskande program i radio och/eller teve med Maciej Zaremba, Robert Aschberg och naturligtvis ett par kvinnor också. Inga-Britt Ahlenius och Dilsa Demirbag-Sten vore perfekta! Ett program som granskar men också analyserar och reflekterar. Och som inte söker billiga effekter där tuffa journalister till varje pris ska sätta dit enskilda personer och där man silar mygg och sväljer kameler.
Maciej Zaremba i DN
Så befriande när Maciej Zaremba i DN skriver om vården och landstingens prissättningssystem. Han behöver ingen dramatisk bakgrundsmusik och inget dramatiskt darr på rösten. Han skjuter inte från höften. Han skrev helt enkelt fyra långa artiklar om vården och effekterna av prissättningssystemet. Man inser så grund och dagsländeaktig den mesta så kallade granskande journalistiken är. När man väl hängt ut en person eller fått en politiker att avgå, nöjer man sig med sin skalp och jagar vidare.
Det är naturligtvis svårare att granska system och systemfel än att jaga enskilda människor och företag och det är lätt att granska där det redan är ljust och där man vet att det väcker indignation. Radioprogram och tidningar hakar på, särskilt Uppdrag granskning, med rubriker och snuttjournalistik. På så sätt har de senaste åren vinst i vård och välfärd beskrivits som den stora ödesfrågan. Den är enkel och lättfattlig och stryker medhårs och har inte krävt någon reflektion och analys. ”Alla vet” att vinst är fult. Samtidigt har det pågått ett systemskifte inom den offentliga välfärden som saknar motstycke. Men detta är mer komplicerat och passar inte in i Uppdrag granskning eller Kalla fakta. Det är för mycket tung lera att gräva i.
Radio ett
Studio ett gjorde en snutt med Maciej Zaremba, men där han kom till tals ordentligt var hos Robert Aschberg i Radio ett. Det är helt märkligt hur denne Aschberg slår Studo ett, Nordegren & Epstein och alla andra snackprogram i Sveriges radio. Han intervjuar intressanta människor och han intervjuar dem länge så man hinner vända och vrida på olika frågor. Att förresten kalla honom gubbslem var orättvist, även Janne Josefsson. Apropå Maria Sveland så är fundamentalism alltid lika avskräckande även när det gäller feminism. Där behövs också mycket mer analys och reflektion. Och en gnutta ödmjukhet.
Inga-Britt Ahlenius kan gärna som pensionär ägna sig åt granskande verksamhet. Att ha granskat regeringen, EU och FN, borde vara bra träning för att till exempel ta sig an svenska kommuner och landsting.
Och som sagt programmet behöver inte sändas inom Public Service. Lånar bilden från Aschberg i Radio 1. Shabnam på bilden skulle passa bra som producent även för mitt önskeprogram!