När man ville skapa enighet och sämja i Europa efter andra världskriget startade man Eurovision Song Contest 1956. Från början deltog tio länder, som nu har blivit drygt 40. Ca 1500 låtar har passerat revy. På 1970-talet blev tävlingen anklagad för att vara kapitalistisk och kommersiell. Därför stod Sverige över 1976. Först nu efter 50–60 år har kulturetablissemanget fått upp ögonen för tävlingen som en intressant, multikulturell manifestation.
En opolitisk tävling?
I år är Ryssland uteslutet och Ukraina är favorit! Det ger väl svaret! Australien har gått med i Europa och i USA startar i år med svensk hjälp American Song Contest.
Jag har följt tävlingen ända från starten och varit så fascinerad av både likheter och olikheter. Det mest intressanta har varit röstningen, där man bildat allianser och blockröstat. De skandinaviska länderna har varit värst med att rösta på varandra, men samtidigt anklagat Sydeuropa för samma sak.
Utdrag ur
Alla tiders stil:
I min bok tar jag upp populärkultur och det var självklart att ha med ett avsnitt om Eurovision Song Contest. Här ett litet utdrag:
”För många länder har tävlingen med 200 miljoner tittare blivit ett sätt att visa upp sig; ibland ett första steg mot EU. Ryssland har utnyttjat tävlingen för att visa musklerna kulturellt och ekonomiskt. —
Tävlingen är opolitisk men har alltid varit politisk. Redan 1974 blev Portugals bidrag startskottet att störta högerdiktaturen i landet. 2007 blev ”Lasha Tumbai” ett helt hörbart ”Russia goodbye” ; ett politiskt farväl från Ukraina. 2009 diskvalificerades Georgien för att de sjöng ”Putin” fast man sjöng ”We Don’t Wanna Put in”. 2016 försökte det ryska parlamentet stoppa Ukrainas låt om ryssarnas fördrivning av krimtatarerna. Och den vann över det favorittippade ryska bidraget.
Hbtq-rörelsen har tagit tävlingen till sitt hjärta. Luxemburgs bidrag 1961, Nous les amoureux följdes av andra gay- och transframträdanden, som Dana International från Israel som vann 1998. Vann gjorde också Conchita Wurst för Österrike 2014 och som blev en transikon som hamnade på Museum of Modern Art i New York.”