Meny Stäng

Varför firar vi jul?

Illustrerar Varför firar vi

Varför firar vi jul? Jo – som kristen högtid firar vi Jesu födelse den 25 december. Men julen anknyter också till gamla traditioner att fira vintersolståndet. Vi har blandat våra gamla seder med firandet av den kristna högtiden.

Julfriden rådde från det att kyrkklockorna ringde in den på julaftonen till och med trettondagen. Under den tiden skulle man hålla fred med varandra och även skona de vilda djuren.

Dopparedan

Nedräkningen inför julen kallar vi ofta dan före dan före dan före dopparedan. Att kalla julafton för dopparedan är unikt i Sverige även om man doppade i grytan i övriga Norden. På julafton var det praktiskt att sabbt doppa lite bröd i köttspadet, som ändå stod på spisen, när man förberedde julmaten som bäst. Dopp i grytan går också tillbaka till medeltidens julfasta som varade fram till julaftons kväll. Det var alltså inte tillåtet att äta kött fram tills dess, men det kunde man komma runt genom doppa bröd i köttspadet och få känna köttsmaken i alla fall. Man doppade ofta förr, inte bara på julen, eftersom man inte bakade så ofta och brödet blev hårt. Då måste det mjukas upp för att kunna ätas.

Julölet och julstöket

Julölet skulle vara färdigt till Annadagen den 9 december. Den 21 december på Tomasdagen gick man runt i gårdarna och smakade på varandras julöl. Lagom till julaftons kväll var man klar med julstöket, dvs alla sysslor och allt arbete inför helgen. Veden låg i fina staplar och julkärvarna var uppsatta på gårdsplanen. I fähuset var det snyggt och prydligt och djuren fick lite extra gott att äta. Julljusen var stöpta och inomhus hängde man julbonader på väggarna. Julbordet dukades och man lade extra fin halm på golvet, ibland kallad julglädjen. På spisen puttrade grytorna och från visthusboden hämtade man korvar, sylta, lutfisk och mycket mer. Nu kompenserade man sig för vardagens enkla och enformiga kost.

När kvällen kom tände man julljusen och alla samlades, nybadade och i fina helgkläder, runt julbordet. Över julbordet hängde julkronan i trä, metall eller halm.

Julmaten

Julgrisen blev ofta slaktad på luciadagens morgon, men julskinkan brukade sparas till sommaren. Julskinkan var herrskapsmat och blev mer vanlig i slutet på 1600-talet. Men grisen gav ju syltor, korvar och revbensspjäll också. Innan man åt risgrynsgröt var korngrynsgröt vanlig. Inlagd sill är numera ett måste, men förr var salt sill den vanligaste vardagsmaten. Julbrödet gjorde man lite extra gott med sirap och saffran och man formade det vackert. Julosten var extra stor och hade ystats på sommaren för att hinna mogna till jul. Pepparkakor, klenäter och gorån hör till de äldsta kaksorterna. Man behövde ingen ugn för att baka dem.

På gottebordet låg äpplen och hasselnötter. Så småningom på 1800-talet blev exotiska fikon, dadlar och russin vanliga och även choklad.

Bland juldryckerna var julölet viktigt och brännvin har alltid stått på julbordet. Mot slutet av 1800-talet blev glöggen en typisk juldryck. Tidigare hade man druckit glögg när som helst på året. Kryddorna var bra för att dölja den kanske dåliga kvaliteten på vinet. Julmusten var en svensk uppfinning, som lanserades 1910.

Man lät maten stå kvar från julaftons kväll över natten. Enligt folktron skulle släktens avlidna komma hem och få smaka på maten. Man sov också på golvet så att de avlidna skulle kunna ligga i sängarna. En annan folklig sed i framför allt södra Sverige var årsgång. Den som vill veta vad som skulle hända under året, skulle på jul-eller nyårsaftonen fastande och helt tyst vandra till tre kyrkor och gå runt dessa tre varv baklänges. På hemvägen fick man då se och höra tecken som avslöjade vad som väntade under året, om bröllop, dödsfall, oväder mm.

Julotta och andra kyrkobesök

Alla som kunde, skulle ta sig till julottan på juldagens morgon. Man kunde också gå på julbön på julaftons eftermiddag. Inom katolska kyrkan har midnattsmässan haft en stark ställning.

Jultomten

 Vår nutida jultomte är släkt med tomtgubben (gubben på tomten). Han är känd sedan medeltiden och kan spåras från hednatiden. Han vaktade gården och var viktig för gårdens väl och ve och varnade för eldsvådor och andra katastrofer. Dessutom såg han till att drängar och pigor skötte sig och han tog också itu med grannarna om det behövdes. På julnatten skulle han som tack ha gröt med en smörklick i.

Vår numera röda och vänliga tomte är också släkt med Sankt Nikolaus, i USA Santa Claus, skolbarnens skyddshelgon nere på kontinenten. Han delade ut presenter till alla snälla barn på Nikolausdagen den 6 december.

Under slutet av 1800-talet blev julklappar vanliga. Julklappar går också tillbaka på en gammal sed att smyga fram och klappa på dörren och slänga in ett föremål och sedan skynda sig därifrån. En person som var utklädd till julbock delade ut julklappar redan i slutet på 1700-talet. Hundra år senare tog jultomten över den rollen. Det var Jenny Nyström som skapade vår jultomte och hon gav honom drag av både den gamle gårdstomten och av den mer jovialiske, rödklädde Sankt Nikolaus. En annan förebild för kom från Söndags-Nisse julen 1862 och från den danska s k nissepressen, som avbildade tomtar redan på 1850-talet. Jenny Nyströms första tomte var förmodligen illustrationen till Viktor Rydbergs ”Lille Viggs äventyr på julafton” från 1874.

Jenny Nyström påverkade faktiskt vårt julfirande med jultomtar och julgranar mm genom sina spridda teckningar och illustrationer och inte minst genom julkorten. De kom till Sverige före julgranen. Julkortens bilder av julen och julfirandet kom att påverka det faktiska firandet. Seden att skicka julkort kom från England. Det första visades där 1843. Numera har vi också börjat skicka elektroniska julkort via nätet och hälsar God jul i sociala medier.

Julgranen

Julgranen med ljus och prydnander kom från Tyskland och förekom inom de högre stånden på 1700-talet. Den blev vanlig hos gemene man först i slutet av 1800-talet. Var det för trångt, satte man upp granen på bordet eller hängde den till och med i taket.

Långt innan vi satte in en julgran i huset, satte man upp höga kvistade granar vid sidan om ytterdörren eller framför gårdsplanen på Tomasdagen den 21 december. Det var ett tecken på att julfriden hade börjat, men det var också ett skydd mot farliga och ondskefulla makter.

I enklare granar hängde man äpplen, nötter och pepparkaksfigurer. I de större granarna hängde man stora marknadskarameller och girlanger av silkespapper. Man klädde granen med det man hade råd med, ibland bara papperstussar och enkla prydnader, kanske lite glitter och flaggor. I välbärgade hem hängde man enligt tysk förebild upp glaskulor, istappar, strutar med godis, leksaker och bokmärkesänglar. Man gjorde också sitt eget pynt, snökristaller av vitt papper och smällkarameller.

Julskyltning, jultidningar och julkrubbor

Julskyltningen kom med affärerna i mitten av 1800-talet. Den första notisen om julskyltning är från Växjö 1853. Under 1890-talet blev det vanligt med flera skyltsöndagar före jul i och med elektricitetens införande.

 I början av 1900-talet blomstrade jultidningarna, tex Julkvällen, Julstämning och Smålänningens Jul. De innehöll julbetraktelser och berättelser, dikter och konstreproduktioner. Senare kom också jultidningar för barn.

1929 visade man en julkrubba i Sankt Petri kyrka i Malmö. Detta fick kritik eftersom det var en katolsk sed. Seden spred sig i Skåne samtidigt som det dök upp julkrubbor i Stockholm och sedan ut i övriga landet.

Efter julhelgen och fram till trettondagen höll man julkalas för grannar och vänner. Ungdomarna roade sig med juldanser och jullekar.

Tretton dagar efter juldagen, 6 januari eller Trettondagen, räknas egentligen som julens avslutning. I Sverige firar vi Tjugondag Knut den 13 januari. Helgonet Knuts dag inföll tidigare den 7 januari dvs dagen efter trettondagen. I slutet av 1600-talet flyttade man Knut till den 13 januari i almanackan. På Tjugondag Knut, dvs en vecka efter julens slut, dansar vi ut julen och julgranen, ”Knut kör julen ut”.